Män. Igen.

Asså, vad är det med mig? Jag har aldrig varit så.. needy förr. Jag vill ha mys, kramar, kel och sånt. Titta på dålig film nära, nära, nära, snusa på hals, luta mig mot. Ååh. Ge mig närhet! Hur kunde det bli värre nu? Borde det inte bli lättare nu? Nu när jag vet och faktiskt är glad åt det?
Wtf.
Nu blev jag ledsen. Jag ÄR glad, det ÄR skönt att veta, det ÄR skönt att slippa, jag ville inte (fast jag ville, men inte, åh, så underbart krångligt) och det gör mig ingenting att det är som det är. Jag är bara needy. Inte efter honom, efter en man (åh, vad det lät fel, han är en man han med, men gud så krångligt det är att skriva så det inte misstolkas). En man att mysa med, att titta på film nära, nära, nära, att kela och kramas med, att snusa på, att luta mig mot.
Jag vill ha den där mannen jag pratade om innan, den stabila, trygga, lugna. Lång och smal är najs, men en av de bästa på att mysa var kort, så egentligen spelar det inte så stor roll, men långt är åh, jättelångt är jätteåh. Jag är lång, jag vill behöva titta upp, upp, jag vill kunna ha klack (även om jag aldrig använder det) och ändå behöva titta upp. Smal är inte nödvändigt heller, men det är fakking jävla hawtast (även om mina vänner sällan håller med mig, pfft, ni har dålig smak! =P). Jag älskar S kropp fortfarande, men han är så rätt, han har så rätt kropp, lång, smal, bredaxlad, snygga ben (det är fan inte vanligt på killar). Den där lilla magen han började få gjorde ingenting, den var fin, jättefin, och riktigt mysig. Hade jag fått behålla hans kropp men slippa våra problem och våra brister hade jag lätt gjort det, den är najs.
Åh, varför diskuterar jag med mig själv hur män ska se ut? Är inte det lite djurplågeri? Stupid.
Men jag vill ha mys och närhet. Är det någon som känner en man som platsar min beskrivning som är singel, 30-37 (omg vad gammal jag börjar bli!) och trevlig? Lugn, trygg, stabil är önskemål. Som sagt, känner jag mig själv så blir det väl lugn, trygg och labil, men det funkar också. Bara han är fin. Åh. Ge mig mys, någon. Jag dör.

Fan fan fan. Hatar denna jävla desperationen. Det är fan värre än min sjuka "JAG VILL HA BARN"-period jag hade när jag var typ 25 och hela min kropp skrek att jag skulle föröka mig. Jag vill vara singel, jag trivs med det, jag vill inte jaga, jag tycker inte om det. Jag gillar att sukta lite, om det är på rätt sätt, jag avskyr att vara olyckligt kär, men av någon anledning har min kropp och min hjärna kommit överens om att det inte är lönt, så det är jag typ inte längre. Någonsin. Men gud vad jag svamlar ikväll.

Nu ska jag gå och deppa i ett hörn och sukta efter en karl jag inte vet vart han finns. Fast jag ska nog prata lite med Emelie först. Och röka. Men sen jävlar. Stackars jag.

Ha det gott folk.

Ps. Ge mig mys.