Bekymmer?

Borde nog gå och lägga mig, men som vanligt vill jag inte riktigt det. Har precis sett en skum film och om ett par minuter kan jag se en annan film. Borde inte se den nu, klockan är mycket, men åh, jag vill! Så dumt.

Min axel har fått idiotryck. Fick ont i nacken på Klemmings filmdag och det har eskalerat till att göra skitont från sidan på halsen, lite nedanför örat, ända ut i axeln, emellanåt är handleden också påverkad. Mindre trivsamt. Men med lite piller hoppas jag det går över snart. Om inte annat tar de bort smärtan tillfälligt.

Vissa av mina kamrater i Borås bekymrar mig. Det är så mycket bekymmer här och bekymmer tenderar göra människor olyckliga och jag tycker inte om när människor jag känner är olyckliga. Bekymmerna är som väl är "tillfälliga", men det är bekymmer som trots det kan göra väldigt ont och vara väldigt otrevliga, när de egentligen borde vara trevliga och trivsamma. Ni vet, pojke möter flicka, de fattar tycke för varandra, etc. Det svåra är att jag knappt kan prata med dem. En på grund av att personen inte är en som snackar, en för att personen inte vill lasta mig för mycket på grund av att jag känner den andra (jag tror dock att personen har andra att prata med, jag hoppas det) och en för att personen och jag inte känner varandra så väl att personen pratar med mig om det särskilt mycket. Gud så rörigt det blev. Men jag vill inte vara tydligare än såhär. Men hur som haver, jag bryr mig om dessa personerna, jag önskar att jag kunde hjälpa, jag tror jag kan hjälpa lite om de bara pratar med mig om det. Om inte annat för att visa att jag finns här, att det finns människor som bryr sig och som vill och orkar lyssna.

Jag känner mig så falsk ibland. Jag bryr mig om människor, jag vill inte att människor ska må dåligt eller vara ledsna. Jag lägger gärna tid och energi på att lyssna på människor om de behöver, på att försöka hjälpa om jag kan. I alla fall på vissa. Vissa problem orkar jag inte höra om. Jag har fruktansvärt svårt för gnäll. Jag är väldigt rädd att jag är gnällig, jag hoppas jag inte är det. Oftast är jag nog inte det. Vem orkar höra på gnäll liksom? Sure, jag kan stå ut med gnäll till en viss gräns, om det inte är hela tiden. Som nu, jag har ont i axeln, jag får gnälla, bara jag inte gnäller om min förbannade axel konstant. Vem orkar lyssna på att jag minsann har ont i axeln hela tiden? Åh, jag hoppas jag inte gnäller för mycket. Jag har ju bekymret att den gör ont när jag rör mig, vilket jag gör ganska ofta, men jag tror jag mest bara grimaserar och säger aj och sen är det bra med det. Gnäller jag mycket? Nu gnäller jag mycket, men nu pratar jag om den. Gnäller jag mycket annars? Isch. Hoppas inte det.
Men i alla fall. Vissa människor har massa problem, stackars, men när det bara är kvid och gnäll hela tiden så orkar jag inte engagera mig. Däremot de där kärlekskranka stackarna jag talade om ovan, de gnäller inte, de lider i det tysta och jag oroar mig jättemycket.
Åh, jisses, nu kom jag att tänka på stackars stackars Hugin. Kände en kille för många år sedan, så fruktansvärt synd det var om honom hela tiden. Hela tiden. Precis hela tiden. Fattar ni? Åh, suck. Mina föräldrar skildes när jag var ett, det är ingenting jag beklagar mig över särskilt mycket, min pappa är inte en särskilt bra pappa, det är inte heller något jag beklagar mig särskilt mycket över. Min mamma är världens bästa mamma och hon har alltid funnits där och varit ett väldigt bra stöd, jag har alltid känt att hon stått bakom mig, oavsett. Jag tycker inte synd om mig själv för att jag är ett skilsmässobarn. Det gjorde Hugin. Han bodde hos sina föräldrar, alltså han bodde hos sin mamma och pappa. De bodde tillsammans allihopa alltså. Men hans föräldrar hade skilt sig. Sen hade de ändrat sig och var fortfarande tillsammans och bodde ihop och hela köret. Men detta berättar han för mig, väldigt dramatiskt, och avslutar med "så nu vet du det också" med gråten i halsen. Va? Vad menar han? Ska jag tycka synd om honom för att hans föräldrar är tillsammans? Eller vad? Men han gnällde över allt. Han skulle "ta livet av sig" en gång, så jag och Rille fick jaga efter honom några timmar. Kallt som fan var det, alla frös som djur, men det var jättesynd om denne stackars pojke. Till sist får vi honom på bättre tankar och han bestämmer sig för att följa med in. Så säger han att han tycker så mycket om mig och att han ville pussa mig, varpå jag säger nej, för jag ville inte pussa honom och han bryter ihop. "Jag kommer aldrig få pussa någon!!" och så börjar cirkusen om igen. När vi väl kom hem en miljon timmar senare (han sov hos mig, på en madrass på golvet) så säger han att han fryser. Gud vad jag tyckte synd om honom. Nej, nu gnäller ju jag?! Wtf. Men han fick mig och Rille att lära känna varandra och det är jag väldigt glad för. Rille ftw. <3

Nej, oro för kamrater ftl.

Btw, detta är min blogg, jag får gnälla hur mycket jag vill. Passar det inte så läs inte. ;D

Men åter till saken. Nej, jag har inte direkt något att tillägga tror jag.

Jag har spanat hals idag igen. Så dumt. Haha, så ytterst fånigt dumt. Men ändå, det var en fin hals och jag får spana på fina halsar, även om det är ytterst fånigt dumt ibland. Det är ingen som far illa av att jag tittar lite extra på en hals eller två, eller hur? Nä, precis. Då så.

Nu ska jag göra mitt bästa för att inte börja titta på en film till. Hrm. *visslar*

Ha det gott folk!

Ps. Du betyder något, du är viktig. <3