Heath och jag.

Har precis sett Casanova och återigen insett vilken fantastisk förlust det var att Heath Ledger gick bort. Så otroligt duktig han var. Så otroligt vacker också, men det hör faktiskt inte till saken, han var en riktigt awesome skådespelare, riktigt riktigt bra och nu är han död och kan inte glädja mänskligheten med sitt fantastiska skådespeleri längre. Tragiskt.
Nåja, Casanova i övrigt var en helt ok film, söt och krånglig och jag grät en skvätt såklart. Jag är en gråtare, framförallt när jag ser film själv. Eller tittar på tv, eller vad som helst. Sett Extreme Home Makeover nån gång? Jisses, som jag bölar. Så Casanova var inte direkt en gråtfilm, men jag var tvungen. Det var faktiskt rätt tragiskt en sväng där och Heath, jesus, den mannen kunde spela, man ville bara dö när man såg honom se så genuint olycklig ut. Oh, snap. Vad som dock kom som en positiv överraskning var att pojken i Stardust, Charlie Cox, var med! Jeremy Irons, Sienna Miller, Lena Olin och Oliver Platt också och filmen var gjord av ingen mindre än Lasse Hallström. Fina grejer! Fast jag tycker bättre om Jeremy Irons när han inte är så "komisk", det var lite lyteskomik över honom i denna tyvärr.

Såg The Last Airbender tidigare ikväll också, det var en underhållande film i min smak. Gjord av fantastiska M. Night Shyamalan, men den hade tyvärr lite för mycket Nikelodeon över sig. Det var tydligt att den var gjord för väldigt unga människor (läs: barn). Man kunde dock trösta sig med hur jävla snygg den var (riktigt snygg!) och Jackson Rathbone (Jasper från Twilight), gud så sött! Men det var saga, det var magi, det var spännande. Najs. Me like. =)


Annars då?
Jag har nyktrat till och mitt huvud gör inte längre ont. Det har varit lite bråkigt under dagen, men nu känns det lugnt igen. Skönt!
Pojkarna/männen/karlarna jag skrev om kommer jag inte skriva mer än detta om: Vissa är underbara utan att veta om eller förstå det och jag tycker om dem, dock ej på det där tjär-sättet.


Pratade med kusinen om mitt psyke innan, jag är ambivalent med allt. Jag är glad, lycklig, ensam, olycklig, deprimerad, uppåt och allt annat på samma gång. Här finns så mycket härliga människor som gör mig jätteglad, jag trivs i skolan och jag trivs i Borås, det är jätteskönt! Men jag är ensam. Ibland är det helt okej, det är skönt, jag gillar det, men ibland är det inte kul. Jag är inte gjord för ensamhet, ibland känner jag mig väldigt ensam. Som jag sa till Emelie, jag har ingen Emelie, Jane eller Stefan här, jag har ingen jag verkligen känner att jag kan prata om allt med. Jag har några jag kan prata med mycket om, men ingen riktigt nära. Den närmsta är den svåraste, asocialaste och bråkigaste. Jag uppskattar vår vänskap och alla andra här, men jag saknar att kunna gå hem till någon och kräka ur mig allt, att pimpla mängder med te med, att röka ohälsosamt mycket med, att titta på dåliga filmer med, att bara vara med. Saknar att bara vara hemma och veta att där finns någon med. Telefonen är en fantastisk uppfinning och jag är väldigt glad att den finns så jag kan prata med mina bästa i otaliga timmar om nätterna, prata och bara vara. Jag saknar er. <3

Skolan ger mig ångest. Jag älskar skolan, ämnena, föreläsarna (de flesta iaf), men jag har inte lärt mig gå på högskola än. Jag kan inte plugga rätt, jag vet inte hur jag ska göra. Jag är inte van vid sättet man ska tänka, skriva och studera. Förhoppningsvis lär jag mig det snart, jag vill inte gå tre år med ångest över skolan. Vi har en salstenta om två veckor och jag har en hemtenta att skriva. Förhoppningsvis har jag godkänt på sökuppgiften, annars kommer jag nog spontansjälvdö tror jag. Klarar jag bara tentorna jag har framför mig så tror jag det är lugnt, jag kommer lära mig mycket av dem, vad som krävs, hur man ska tänka etc.

Jag vill ha en större lägenhet. Jag vill ha en soffa. Tänk att kunna bjuda hem folk och kunna sitta ner med dem. Som det är nu har jag en kontorsstol och en pall. Vill kunna ligga i soffan och kolla film, vila eller läsa, vill kunna bjuda hem folk på te (höhö) eller en dålig film (höhö), men golvet är inte så bekvämt tyvärr. Saknar lägenheten i Ljungbyhed, saknar sofforna och köksbordet, saknar att sitta med Emelie och spela 500 eller skitgubbe halva nätterna i en lägenhet där vi båda kunde sitta bekvämt i timtal.

Nej, nu ska jag sluta klaga. Jag trivs som sagt väldigt bra här och här finns massor med underbara människor, men allt är inte guld och gröna skogar tyvärr. Även denna tanten behöver.

Ha det gott folk.

Ps. Inget bra ps idag, ni får hitta på ett eget. Eller ännu hellre ge mig ett, jag behöver ett.