Fortfarande.

Är inte lika akut bitter och bitchig längre. Men jag är fortfarande less, jävligt less. Känner mig ensam och oönskad. Det suger. Försöker vara trevlig och glad och bry mig, men jag vet inte. Verkar faila stort på det. Just nu känns det bara så förbannat trist allting.
Livet har varit bra sista tiden, det har känts fint. Visst jag har varit förvirrad, kelsugen och närig (ja, det ÄR ett ord!) och allt det där, men det har ändå varit bra. Förvirringen är okej. Den här känslan är inte okej. Den här övergivna, ensamma bajskänslan.
Jag vet, det går över, det gör det alltid. Jag brukar tycka att det är ok att ha dåliga dagar, jag brukar omfamna dem och bara sitta hemma och ha en dålig dag, eller kanske gå ut bland folk och låtsas att allt är fint, och det går över. Men idag har det bara förvärrats under dagens gång. Men det går över. Bla bla, det är en svacka, bla bla och JA, det går över, det är en svacka och imorgon eller i övermorgon kommer allt kännas mycket bättre, men NU suger det. Nu suger det hästpung. Potatissäckspung.

Jag saknar vänner. Vardagsvänner. Vänner att prata med allt om, vänner att dricka te och röka med. En vän räcker. Jag har några såna vänner, men de är i Skåne. Det är inte samma sak att prata i telefon och röka. Jag vill ha det här också. Jag vill ha vänner HÄR, i Borås. Men de lyser med sin frånvaro. Jag har bekanta, en hel flock. Jättetrevliga människor som jag värderar högt, vissa närmre än andra, men inga vardagsvänner. Ingen jag kan gå hem till lite när som och bara vara. Spela kort med och bara vara.
Sista tiden har jag varit mycket i skolan och jobbat (eller nåt) och jag har haft något att göra, folk att prata med, folk att fördriva tiden med, men jag har ingen nu, när jag inte har massor i skolan. Så fort jag går hem är jag själv. Jag hatar att vara själv.
Jag saknar S något så förbannat ibland. Min sambo, han var min bästa vän, på riktigt. Kliché, jag vet, men så var det. I alla fall tills han beslutade sig för att ljuga för mig. Måste erkänna att han tappade en hel del då. Men han var skitbra att bo ihop med. Jag är en sambomänniska. Jag hatar att bo själv. Jag vill ha någon där, i samma hem. Någon att prata med om man känner för det, någon att titta på film med, någon att sova med.
Men här är jag bara själv. Och just idag hatar jag det.

Men det går över. Det känns bättre snart. Jag vill inte prata om det, jag vill bara inte vara själv. Okej? Jag klarar mig. Ge mig någon dag och allt känns bättre. Men jag vill inte prata om det.

Puss.