Mitt i natten

Ligger här och försöker sova, men två saker vägrar lämna mitt huvud.
Först och främst. E. Jag undrar om hon hade blivit sur på mig om jag åkt ner till Skåne utan att höra av mig. Har jag så förbannat fel i att känna mig bortglömd och besviken när de inte hör av sig? Har jag ingen rätt alls att känna mig undanskuffad? Jag ligger här och blir arg, så jävla i onödan. Tydligen är det inte ens värt att svara på mitt mail. Så mycket för tio års vänskap. Antingen ljuger hon jävligt bra eller så ändrar hon sig snabbt som en mås skiter. Det gör faktiskt ont.

Sen är det något sött i mitt huvud också, sluta spring där, jag försöker sova ffs! Jag är förvirrad. Hur kan man tycka att en människa är så intressant, fin, bra och allmänt jävla attraktiv samtidigt som man känner att NEJ, inte, jobbigt, fel, dumt och allmänt bara inte? Jag vill inte alls, men ändå är han där i mitt huvud där han inte alls hör hemma. Jag är egoistisk som fan, se mig, hör mig, bry dig om mig, men varför? Vad händer och varför? Jag vill inte behöva säga något till honom för att det ska lätta, jag vill att det ska försvinna ändå. Jag vill vara vän, helt klart, men inte mer! Varför kan inte mitt huvud, min mage och mitt hjärta mest bara fatta det så jag kan slippa det här fåniga leendet av en tanke på när han gjorde si eller sa så? Ja, jag vill ha en karl, men inte den. Eller? Jäkla förvirrade jag. *muttrar, svär och ler lite fånigt av någon idiotisk liten tanke på honom*

Hoppas det hjälpte att få ut det, nu vill jag faktiskt sova! Det är FFF imorgon och jag vill helst vara vaken där. ;)

Gonatt! <3