Läste precis en blogg. Där var ett stycke jag blev nyfiken på.
"Har sluppit en del annat drama också genom att bara klippa av banden. Det var förvånansvärt lätt att göra det, men det beror nog mycket på utvecklingen det senaste halvåret. Om man gör allt i sin makt för att irritera mig och bli av med min respekt så får mn ju ta konsekvenserna sen. :) Sen är det också så att ibland växer folk ifrån varandra, och kan man inte tåla det så är det ju tråkigt men det är en del av livet."
Är det mig det handlar om tro? Jag misstänker det, hon har nog inte gjort sig av med så många vänner precis nu, men jag hoppas inte det. Jag har då verkligen inte gjort allt i min makt för att irritera henne och bli av med hennes respekt och om hon har misstolkat mig så grovt är det ju väldigt tråkigt att hon inte sagt något. Tycker jag. Som sagt, jag hoppas att det inte är mig hon menar, men jag tror tyvärr det.
Men vi har väl växt ifrån varandra. Alltså, faktum är att jag vet mycket väl att folk växer ifrån varandra och att det är en del av livet, det är inget konstigt alls. Vad som gör mig upprörd är hennes reaktion. Det finns ingen anledning att explodera så och "bara klippa av banden". Det är så fruktansvärt respektlöst, snacka om att pissa på en god vänskap.
Förvisso kanske det handlar om en annan. Det vore ju nästan lite komiskt om hon gör sig av med två vänner samtidigt. Två helt skilda vänner. Men hon har ju råd, hon har "nya" fina vänner, bland annat en som hon för typ ett år sedan bråkade med och aldrig skulle prata med igen. Men det är väl lite så mina före detta vänner funkar nu för tiden. Åh, om jag inte vore så hemsk och bara försökte få folk att gråta, om jag inte vore så elak och dum hela tiden! För hujedamig att bli av med PERFEKTA vänner, jag låg ju trots allt efter med typ två telefonsamtal. Vänner som hör av sig och bryr sig, vänner som står för sina ord, vänner som.. nej, vänta nu? Nu blev jag arg och ironisk så nu ska jag nog hålla käft om detta. Inget blir bättre av ord skrivna i affekt. Dock väljer jag att låta orden stå kvar, då jag fortfarande är i affekt och hoppas de läser det och hamnar i affekt också. Jag är arg. =( Det är fan inte kul att känna sig bortbytt och oönskad. Det är fan inte kul alls.
Nåja.
Funderar på att sova. Eller inte. Kan inte bestämma mig. Ovanligt. ;)
Har sytt på tre hankar/hällor/vaddetnuheter (såna man sätter skärpet i på byxor) på min ove, det blir så tjusigt så! Är mallig som fan och har duktigt ont i långfingret nu. =D Det är kul att pyssla! Svär som en toka över det när jag håller på, men så fort jag lägger ifrån mig det vill jag pyssla mer, mer, mer!
Bleh. Bitterheten släppte inte trots det festligare ämnet, så nu ska jag gå ut och röka istället.
Jag saknar min mamma. Hon är i Amerika. Det är typ skitlångt bort. =(
Kram.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Åh.. vad gör mamman ända så jättelångt borta? :)
SvaraRaderaGlöm inte att höra av dig nån gång.. Jag börjar må bättre nu, så kanske till o med är trevlig att prata med. ;D
Ja, det undrar jag också. Semester pratar hon om. Vafan. ;)
SvaraRaderaMm, vi får ringas någon dag. Jag hoppas på att kunna komma ner och hälsa på snart. Saknar dig massor ju! <3