Förvirringen.

Har inte skrivit något här på väldigt länge och just nu är förvirringen så ofantlig att jag känner att det är läge att skriva av sig lite.

Jag har en vän som beter sig så fantastiskt konstigt just nu. Jag förstår ingenting, jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till något över huvud taget där just nu. Jag fattar inte. Hoppas jag får klarhet i det snart.

Sen finns det de där korkade människorna. Ni vet, de som är sådär urbota korkade att man liksom blir rädd. De säger saker som får en att undra om de någonsin tänkt en vettig tanke i hela deras liv. Vet ni vilka jag menar? Visst, ibland tänker man inte så långt, ibland virrar man till det. Ibland gör man rent av dumma saker. Men vissa människor, herregud. En del vräker ur sig så otroligt dumma saker, säger så konstiga saker, att man blir alldeles fascinerad. Pratade med min kusin om en sån häromdagen, den sorten som alltid har rätt. Som man inte kan argumentera med, för h*n vet liksom bäst och har verkligen tänkt. Det kunde ju varit bra, om det inte vore för det faktum att människan antingen inte tänkt klart en hel tanke i hela sitt liv eller inte känner någon normalt funtad människa. Det gör mig lite rädd. Får man verkligen vara så ignorant?


Och så har vi människorna som inte kan se något bra med världen och verkligheten. Som tur är finns det inte så jättemånga såna, för det är jobbigt när de skrämmer slag på en. Skurna handleder, ätna piller, ambulanser och poliser. Sånt är läskigt. Jag är väldigt glad att det finns bra människor som hjälper där hjälp behövs, som kommer i tid och som gör rätt.


Så har vi det fiktiva. Tv-serierna, filmerna, böckerna, de där låtsassakerna som ger en fina verklighetsflykter, som gör en glad, som ger en ork, glädje och tillfredsställelse (inte på det sättet, jävla pervo!). De där underbara sakerna som ibland tycker det är en bra ide att bryta ens hjärta i småbitar och stampa på bitarna. Vafan liksom? Inte okej beteende.


Men så har man också vännerna som finns där, som alltid finns där, som lyssnar, peppar, pratar, förstår och bara är bra. Som tur är har man såna också. De är värda allt guld i världen, jag hade inte klarat mig utan dem. Tack för att ni finns. <3

Förvirringen som uppstår när orosklumpen i magen gör sig påmind, när ingenting "makes sense" (jag önskar det fanns en BRA svensk fras för det, vet du någon så skvallra gärna), när allt bara liksom blir för mycket. Jag fattar inte. Vad händer ens?

Nu ska jag strax gå och lägga mig. Imorgon/ikväll ska jag till en kompis och titta på film. Vi ska titta på Jensen Ackles och Jared Padalecki och vi ska fan njuta. Vi ska ha det bra och jag ska förstå världen igen. Det har jag bestämt.


Ha det bra och sköt om er.

Ps. Du är bra. Ja, du. *nickar* <3