Ett bittert jävla inlägg.

Jag har senare år flera gånger fått höra att jag är en elak jävla bitch. Jag kan förstå vart det kommer ifrån, för jag har inte samma tålamod med vissa saker som förr och jag tar inte lika mycket skit som förr. Dock förvånar det mig hur mycket folk kör över en och tar för givet att man ska vara snäll, om jag nu är den där elaka bitchen.

Ja, jag har en bil, nej, den är inte allmän ägodel. Jag tänker inte köra dig bara för att jag har bil. Bensinen är inte det enda som kostar med en bil, olja, däck, besiktning, service och en jävla massa annat kostar också. Just nu krånglar mitt batteri, förhoppningsvis räcker det med ny batterivätska, men det vet jag inte säkert förrän jag köpt och fyllt på. Bensinen är den mest synliga kostnaden ja, men det är långt ifrån den enda. Tänk på det om du ska be om skjuts någon gång. Glöm inte bort att jag kanske anser att min tid är värd något också, att vara chaufför är inte någon hobby för mig.

Ja, jag undviker helst bråk om jag kan, men nej, det är inte okej att vara oförskämd för det. Det är inte heller okej att vara oförskämd för att jag säger ifrån. Just nu är mitt liv väldigt tungt, med skolångest, pengaångest, jobbångest och annat skit. Jag är känsligare än vanligt nu, så antagligen hugger jag snabbare än jag gör när mitt liv känns lättare, men det innebär inte att man får behandla mig hur som helst. När jag flera gånger i veckan vill gråta för att livet suger så uppskattar jag inte förolämpningar och egoism. Det jag uppskattar är ärlighet och tålamod.

Visst, jag går inte ut offentligt särskilt ofta med hur jag mår mentalt, men de människor som vet att jag har det svårt nu borde i alla fall kunna försöka visa lite hänsyn tycker jag. Ja, jag förstår att andra också mår dåligt, det här är inget jag har någon slags ensamrätt på, men faktiskt så är det så att om du vill att jag ska visa dig hänsyn så får du fan ta mig visa mig hänsyn också. Att bara vara oförskämd och otrevlig, för att jag mår dåligt över något du gör och därför försöker få dig att förstå det, är inte ett lämpligt sätt att behålla min vänskap på. Att behandla mig som skit och sen förklara för mig att jag är en dålig vän som inte tar mer hänsyn är inte ett lämpligt sätt att vårda sin vänskap med Jean.

Så. Nu har jag vräkt ur mig lite skit. Förhoppningsvis kommer det kännas lättare nu, men antagligen kommer det bara ge mig dåligt samvete för att jag gnäller på allt och alla jämt. Yay, go me!

Stick och brinn.
Jean - en bitterfitta.

Förvirringen.

Har inte skrivit något här på väldigt länge och just nu är förvirringen så ofantlig att jag känner att det är läge att skriva av sig lite.

Jag har en vän som beter sig så fantastiskt konstigt just nu. Jag förstår ingenting, jag vet inte alls hur jag ska förhålla mig till något över huvud taget där just nu. Jag fattar inte. Hoppas jag får klarhet i det snart.

Sen finns det de där korkade människorna. Ni vet, de som är sådär urbota korkade att man liksom blir rädd. De säger saker som får en att undra om de någonsin tänkt en vettig tanke i hela deras liv. Vet ni vilka jag menar? Visst, ibland tänker man inte så långt, ibland virrar man till det. Ibland gör man rent av dumma saker. Men vissa människor, herregud. En del vräker ur sig så otroligt dumma saker, säger så konstiga saker, att man blir alldeles fascinerad. Pratade med min kusin om en sån häromdagen, den sorten som alltid har rätt. Som man inte kan argumentera med, för h*n vet liksom bäst och har verkligen tänkt. Det kunde ju varit bra, om det inte vore för det faktum att människan antingen inte tänkt klart en hel tanke i hela sitt liv eller inte känner någon normalt funtad människa. Det gör mig lite rädd. Får man verkligen vara så ignorant?


Och så har vi människorna som inte kan se något bra med världen och verkligheten. Som tur är finns det inte så jättemånga såna, för det är jobbigt när de skrämmer slag på en. Skurna handleder, ätna piller, ambulanser och poliser. Sånt är läskigt. Jag är väldigt glad att det finns bra människor som hjälper där hjälp behövs, som kommer i tid och som gör rätt.


Så har vi det fiktiva. Tv-serierna, filmerna, böckerna, de där låtsassakerna som ger en fina verklighetsflykter, som gör en glad, som ger en ork, glädje och tillfredsställelse (inte på det sättet, jävla pervo!). De där underbara sakerna som ibland tycker det är en bra ide att bryta ens hjärta i småbitar och stampa på bitarna. Vafan liksom? Inte okej beteende.


Men så har man också vännerna som finns där, som alltid finns där, som lyssnar, peppar, pratar, förstår och bara är bra. Som tur är har man såna också. De är värda allt guld i världen, jag hade inte klarat mig utan dem. Tack för att ni finns. <3

Förvirringen som uppstår när orosklumpen i magen gör sig påmind, när ingenting "makes sense" (jag önskar det fanns en BRA svensk fras för det, vet du någon så skvallra gärna), när allt bara liksom blir för mycket. Jag fattar inte. Vad händer ens?

Nu ska jag strax gå och lägga mig. Imorgon/ikväll ska jag till en kompis och titta på film. Vi ska titta på Jensen Ackles och Jared Padalecki och vi ska fan njuta. Vi ska ha det bra och jag ska förstå världen igen. Det har jag bestämt.


Ha det bra och sköt om er.

Ps. Du är bra. Ja, du. *nickar* <3